Min nya ettårsdag

2012-04-04

Ett år efter operation. Ett år efter skapandet av Magnus ”2.0″.  Födelsen av den nye Magnus, med stelopererad nacke!

Jag skrev en dagbok om operationen och den följande sjukhusvistelsen:
http://magnusvestin.wordpress.com/dagbok-en-nackoperation/

Läser den och minnen sköljer över mig. Blir tagen. Kommer så till slutet. Jag avslutade den dagboksveckan med en förhoppning av att få leva i nuet, vara mer centrerad. Det är inte säkert andra har märkt det, men det har faktiskt blivit så. Så man kan säga att idag firar jag! Och det med en tillbakablick mot något som hände för ett år sen, men som faktiskt ändå tog mig till nuet, och hjälpte mig stanna där.

Ett inte helt väntat resultat, men välkommet lika fullt

-M

Liten paus…

Hej,

Välkommen till min blog, just nu har jag pausat ett tag!

Jag har fått positiv respons från många som läst min novell och det har varit en rolig process, därför tror jag nog att det är just en paus och att när orken och tiden återvänder så kommer jag nog att skriva mer igen.

Tack så länge till alla er som läst och gett mig återkoppling! Uppskattas!!

(Är du ny besökare kan du läsa min novell här: http://magnusvestin.wordpress.com/livetsborjan/ )

-M

Kapitel 14, slutet

Jag känner att jag behöver luft, mitt lilla krypin känns nu trångt och instängt. Mats öde ligger som en tung filt över mig. Påverkar mig starkt. Regnet har upphört, det ser nästan ut som att molnen lättar. Jag bestämmer mig för att ta en promenad, kanske ta mig upp på någon av höjderna runt sjön för att få nytt perspektiv och utsikt.

Jag packar lite mat och lägger ner Mats dagbok i ryggsäcken, på med regnkläder och vandringsskorna. Ut! Den enda vägen är att gå samma väg som jag kom, så jag går ner mot stranden, vänder vänster och följer stranden upp mot den ravin som tog mig hit.

Vädret förbättras i takt med min vandring, molnen lättar och allt eftersom jag kommer uppåt lättar också min stämning. Någon liten timme senare har jag tagit mig upp på en av höjderna runt sjön och utsikten är vidunderlig . När jag kom till den här platsen var jag så inriktad på att nå målet att jag inte lade märke till hur storslaget allt är här. Det är naturligtvis meningslöst att beskriva…

Solen tittar fram och jag ser den fortfarande regnvåta marken gnistra som kristall i solens sken.

Jag söker mig mot en större klippa som får bilda bakre vägg i mitt rum, det blir min matplats. En klippa i ryggen och en sluttning ner mot sjön, fantastiska berg vid horisonten speglas mot dess yta och som tak har jag en himmel som bär mot oändligheten nu när molnen plötsligt jagats bort.

Jag tar återigen upp dagboken, inte mycket kvar nu.

”Det konstiga var att sammanbrottet där vid vägkanten blev som en förlossning. Jag fick utlopp för någonting. Det hjälpte mig komma vidare. Någon tid efter den händelsen blev dödsboet klart, det visade sig att hon inte hade några anhöriga. Och jag… jag räknades väl inte riktigt. Jag fanns inte officiellt som en person med relation till henne. Allt skulle gå till allmänna arvsfonden. Fast nyckel hade jag fortfarande. Och jag släppte in mig själv innan lägenheten tömdes. Det var tungt. Många minnen sköljde över mig. Saker jag tog i eller tittade på fick en speciell innebörd för mig. Många små farväl, snart skulle någon packa ihop dem och jag skulle aldrig se dem mer.

Det kändes inte orätt att ta något att spara som mitt.

I en garderob hittade jag det. En hel kartong full med en sorts dagböcker. Vissa fyllda med skisser och målningar istället för text. Allt som var skrivet var i tredje persons form. På måfå tog jag en och började läsa. Det var inte lätt. Och de andra var mer i samma stil.

Du har sett något litet axplock. Men det fanns mycket mer mörker där. Jag tror hon skrev som hon gjorde för att bearbeta, men inte förmådde skriva som ”jag”. Hon betraktade sig själv utifrån. Tittade på skeenden. Det fanns historier där som jag är glad att du slipper. Självdestruktiva beteenden och en massa elände. Men inte bara. Någonstans alltid en liten livsgnista kvar.

Och det fanns en bok om mig. Den fick mig att stanna upp. Jag blev sittande på sängen hela natten och läste om samma historier igen. Vad det kan vara olika att få se genom en annan människas ögon. Hennes gröna.

Det var inte som jag hade trott.

Det fanns ingen fri vilja att strunta i mig ena dagen för att vilja ha mig nästa. Det var inte så. Tvärtom. Hon beskrev vilken kamp det var. Hur demoner av tvångstankar och rädsla för att förlora mig fick henne att inte våga släppa taget och ge sig hän. Hon beskrev hur hon med nästan våld fick tvinga sig att komma ur handlingsförlamning och möta mig igen.

Och hon beskrev mig som ljus. Mig.

Jag som varit utanförskap och ensamhet, inte viktig för någon.

Där kunde jag ha landat i skuld över hur hennes sista dag i livet blev. Djup evig skuld. Skuld för att jag hade varit så upptagen med min upplevelse och mitt perspektiv, Skuld för att jag inte kunnat förstå, Skuld för att jag inte anat vilken kamp varje dag var för henne.

Men det fanns någonting i det hon skrev som tog mig till en annan plats. Någonting i hur hon skrev att jag fick henne vidare. Någonting i hur hon ansträngt sig så för att möta mig. Det hände någonting i hennes lägenhet där jag satt på hennes säng natten igenom och grät. Det var som en förlossning. Jag blev utvald att inte sörja och sakna. Jag blev satt att minnas henne med en känsla av tacksamhet och glädje.

Ytterligare någon tid efter senare gjorde jag ett uppbrott. Jag sa upp mig från jobbet och flyttade till Stockholm. Hittade nåt litet extraknäck. Och mer eller mindre av en slump började jag arbeta på kvällar och helger i stadsmissionen som volontär. Jag drogs till den miljön eftersom mycket av hennes liv hade varit droger och elände. Det var som att jag gjorde en botgöring. Men också bara för att ha nåt att göra. Dela ut litet kläder. Servera mat. Vara ett öra för den som hade lust att prata. Och vilka historier jag hörde. Förstås en del förvirrade historier berättade av drogförstörda hjärnor. Men inte bara, där fanns män och kvinnor med djup och helt andra historier också. Och någonting hände med mig efter en tid. Jag förändrades. Jag var inte längre utanförskap. Jag var delaktig. Jag insåg att det inte fanns jag och alla de andra. Alla andra hade också någonting att bära på, även de var ensamma och även jag kunde vara någon som sträckte ut en hand och blev ett möte.

Jag var inte längre ensam.

Så om man vill kan man säga att på det viset blev det så att hon som älskade mig och togs ifrån mig också blev den som födde mig. Lärde mig att leva. Jag vill i alla fall se det så. Något år senare började jag få ont. Det visade sig vara långt gånget, inte något att göra. Och nu hjälper inte ens morfintabletterna mycket. Vandringen hit var svår. Jag behöver vila. Det ska bli skönt. Jag är trött. Jag är klar nu. Fotot av henne ska ligga på mitt bröst när jag blir till aska.

Jag vet inte vad som möter mig sen.

Jag drömmer om en äng, en sommardag med blommor och fjärilar. Vi sitter på en filt hon och jag. Små molntussar dansar på himlen och lyckan spränger i mitt bröst. Hennes gröna ögon ser mig. Vi skiljs aldrig mer. ”

Den sista sidan är läst och efter en stund i tystnad vandrar jag åter tillbaka till uthuset. Jag är klar nu. Packar ihop mina saker och blir sittande en lång stund med min hand på Mats ord. Jag växer in i ett beslut och lägger tillbaka boken där jag först fann den.

Det känns bättre så. Som att låta honom vila i frid.

Jag tar på mig ryggsäcken och går ut. Jag ser mig om. Platsen jag lånat en stund. Det här blir sista gången jag ser den. Jag står framför högen med aska en stund och lämnar sen också den. Vandringen tillbaka till bilen går i tystnad. En ytterst märklig tystnad. Den är ett stort inre lugn. Jag är fast rotad i nuet, alldeles lätt till sinnes.

Resan hem tar sin tid. Klockan är mycket när jag svänger in på gården och kommer hem. Alla sover sedan länge. Jag tar en dusch. Jag blir stående på tröskeln till sovrummet och lyssnar till de tunga andetagen en stund. Så småningom glider jag försiktigt ner i sängen. Jag makar mig försiktigt nära henne. Min fru. Jag låter försiktigt lukten av hennes hår fylla mig och låter värmen från min andedräkt anas bakom hennes öra. Några andetag senare somnar jag in i fullständig frid.

————————————————————————

Du har läst sista kapitlet i min lilla berättelse. För att läsa hela historien i kronologisk ordning: klicka här

Gillade du vad du läste? Hjälp mig bli läst av fler, använd ”dela” funktionerna nedan! Tyckte och tänkte du nåt om det du läste? Kommentera gärna!

Kapitel 13, Dimma

Jag funderar en stund. Stämmer mitt minne av denna kvinna, hon som Mats träffade,  överens med dagboksanteckningarna? Axplocken som Mats delar, skrivna av någon i tredje persons berättarperspektiv, är det samma person som hon jag tänker på?

Jag minns henne som att hon gjorde intryck, ett starkt. Får jag ihop det med bilden av någon som … ja ?? någon som är på eller över gränsen?? Någon som jagas av onda minnen och destruktivt beteende? Parat med nästan överintelligens? Nördar som är rejält intelligenta men begränsat begåvade när det gäller det sociala känner jag väl till. Träffar man dem känns det som man relativt snabbt vet var man har dem… Och inte brukar man märka av en djup förståelse av människor? Inte som hos denna kvinna som Mats fallit för?

Hon alltså? Med gröna ögon som gjorde sånt intryck? Ja… kanske..  Gränsen mellan geni och dåre är väl tunn… Och vem vet vad som döljer sig under ytan?

Fast jag börjar undra om jag kanske tagit miste på person? Och hur det än är med den saken är kanske den första frågan om denna kvinna som beskrivs i tredje person på inklistrade blad är samma kvinna som Mats förälskar sig i och beskriver i sin berättelse?

Driven av frågor vänder jag blad för att fortsätta söka svar, kanske faller det snart på plats?

”Vi träffades rätt ofta. Man får nog säga att vi hade ett förhållande. Vi bodde fortfarande i var sin lägenhet, även om jag egentligen ville mer. Jag började ta upp det, men fick undvikande eller inga svar alls. ”vi får se” kunde hon svara. Och jag brukade då tänka att jag fick ha litet tålamod, hade jag väntat i 40 så kunde jag kanske vänta litet till. Men det blev allt svårare. Mönstret med nära innerlig kontakt ena dan följt av totalt avstånd en annan dag höll fortfarande i sig. Det nötte. Det kändes som att det var så mycket efter hennes behov. Och allt oftare tog jag upp frågan. Försökte förstå, men fick alltid inget eller bara undvikande svar.

Och naturligtvis kom det en dag då det ställdes på sin spets. En dag då mitt tålamod tog slut. Det jag allt mer uppfattade som en katt och råtta lek måste få sitt slut.

Det var en dag på hösten, det var kväll och mörkt ute med tunga regnmoln. Vi befann oss i hennes lägenhet. Och jag var på konfrontationshumör. Det föll några hårda ord. Och jag drev på och den här gången tänkte jag inte släppa greppet, nu skulle hennes beteende få en förklaring, hon skulle få veta hur det kändes.

Men inte.

Mitt i en utläggning där jag förklarade hur hennes sätt mot mig fick mig att känna mig liten sa hon helt plötsligt att hon behövde luft, störtade ut och lämnade mig kvar i hennes lägenhet med mina egna ord ekande i rummet. Utan annat svar än att hon gick. Jag väntade en timme eller två, men till slut gick jag hem till mitt. Utan att kunna sova en blund. Lyssnande på regnet som trummade mot fönstret natten igenom.”

Det är inte utan att jag tycker synd om honom. Han som varit ensam så länge, och när han till slut hittar någon blir det ändå bara halvt. Och kanske mer plågsamt än om han fortsatt vara ensam? Hoppet om ett riktigt förhållande som hon väcker till liv bara för att sen inte kunna ge honom det?

Jag fortsätter min läsning.

”Det var en dag i mars, ett halvår eller så efter grälet. Jag var ute på promenad i dimma. Solen kunde möjligen anas genom molnens slöjor. Snön  låg kvar och allt var vitt, dimman dolde alla ljud. Det var som om verkligheten bleknat och gömts under en blekvit, bara halvt genomskinlig slöja. Jag irrade utan att tänka på vart jag gick. Allt var tyst och ingenting gick igenom och berörde mig. Jag svävade omkring utan att få kontakt. Det var som att allt gled undan och jag inte riktigt fick fotfäste. Synerna var vaga och kunde på håll bara anas, jag kom närmare och såg dem en kort stund innan de gled tillbaka in i ett mjölkvitt dis. Ljuden var dämpade och kunde knappt anas. Jag hörde ingenting. Ingenting utom ett högt ihållande tjut som fyllde mitt huvud. Och det ljudet kom inifrån mig själv.

I minuter eller om det var timmar drev jag omkring, lät fötterna driva mig framåt utan att jag själv styrde dem. Jag var en svårt plågad man med envis huvudvärk och ett ihållande tjut som aldrig gav mig någon ro. Och jag drevs av en mjölkvit dimma omkring i ett vakuum utan form, färg eller ljud.

Till slut kom jag närmare en plats som kändes bekant och mitt hjärta började bulta hårt. Andningen stegrades och jag kände hur svetten rann längs ryggen. Plötsligt, som när man bryter en torr kvist blir allt tyst, det ihållande tjutet tystnar utan förvarning. Det var som ett ögonblicks förvandling, som en plötsligt kristallisering. Som när man häller en droppe diskmedel på ett vatten täckt av en oljefilm och det helt plötsligt blir klart.

Det svindlar för mina ögon och jag faller på knä och står på alla fyra, och mina händer drar ihop sig som klor och går genom snön och jag känner gruset mot fingrarna. Min nyvunna tystnad bryts av ett nytt läte, jag förstår att det är min egen ångest och gråt jag hör.

Jag förstår till slut var jag är.

Det här är platsen som gjorde att hon aldrig kom tillbaka. Det här är platsen där en onykter förare körde ihjäl den enda kvinna jag älskat. Den kvinna jag drev ut från en lägenhet en mörk höstkväll med mina hårda ord och behov av förklaring.

Skulden skulle alltid vara min och jag förstod inte varför jag förtjänade att leva.”

Jag lägger ifrån mig Mats bok och känner att jag inte längre har några ord att tänka med.

————————————————————————

Du har läst kapitel 13.
För att läsa hela berättelsen i kronologisk ordning: klicka här

Gillade du vad du läste?
Hjälp mig bli läst av fler, använd ”dela” funktionerna nedan!
Tyckte och tänkte du nåt om det du läste?
Kommentera gärna!

Kapitel 12, Val

Utanför fönstret på stugan faller ännu regnet. Jag letar reda på ett stearinljus och tänder. Jag andas den litet dammiga och instängda luften i skjulet. Skenet från ljuset fladdrar och ger liv åt skuggorna. Precis som orden i Mats dagbok kastar mörka skuggor som dansar omkring i mitt inre.

Ett berättelse om livets början, just innan det tog slut? Var det hans löfte till mig?

Själv tycker jag hans historia hittills mest går i moll. Och jag har ännu inte fått ihop det riktigt. Förhållandet han har med kvinnan… nej. Inte verkar det som en start? Jag anar att det kommer något mer. Något ljusare? Eller är det bara förhoppningar som jag vill ha för att själv komma lindrigare undan? Ifall han verkligen fick se lyckan mot slutet av sitt liv kanske mitt dåliga samvete dövas?

Nå.

Läsa var det, mina egna funderingar är mindre intressanta än Mats ord. Och kvinnans. Och visst är det så. Nästa sida är inte längre Mats som talar. Nu är det återigen en tillbakablick i en namnlös kvinnas liv.

”Ödesdigra val tänkte hon. Pest eller kolera.

Eller var det ens läge att tala om val? Som om det vore fritt?

Valfritt.

Vilket ord. Ett fritt val. Knappast, inte för henne i alla fall. Var det inte ett tvång? Antingen följde hon ena eller andra flödet. Fanns ingen bra väg ut. Bara stängda dörrar. Så knappast var det så att hon valde fritt.

Ja… eller om man skulle vara noggrann kanske hon valde själv ändå? Det vara bara det att just det där med ”jaget” tycktes vara litet i konflikt med sig själv. Delar av det som var hennes jag ville en sak. Andra delar av hennes jag ville något helt annat.

Jag

Vilken värdelös uppfinning. Helt insiktslös. Vem kom på föreställningen att det som befann sig någonstans mellan öronen skulle vara något helt och odelat, i samklang med sig själv? Att det skulle kallas ”jag”? Sannolikt var begreppet ”jag” något som helt ledde vilse när man försökte förstå sig själv. ”Jag” var i själva verket ”många”. Olika viljor olika dagar. I strid med sig själv. Många ”jag” i strid med andra ”jag”.

Någon kvittrande förskrämd liten fågel i henne ville flyga fritt, koppla sig lös från vardagsproblemens gravitation. Var det den fågeln som var ”jag”? Eller var det ångestskapande självhatande tankar som var ”jag”? Var det den rätt snälla lilla tjej som bodde i henne och ville andra väl som var ”jag”?  Eller var det den inte alls snälla egoisten i hennes som var ”jag”?

Många. Inte en. Inte ”jag”.

Det vore nog ett mer korrekt sätt att se på sig själv. En hjärnas många olika system som över tid spelade sinsemellan olika melodier och inte alls nödvändigtvis vare sig i takt eller ens i samma tonart. ”Vi”. Eller kanske som Yin och Yang. Svart och vitt. Mörker och ljus.

Om det bara vore lite annorlunda. Lite lättare. Kanske skulle hon då kunna stå emot och kunna göra andra val.

Men någonstans inom sig visste hon att hon redan var på väg att gå över en gräns. Göra ett val som hon förut absolut inte skulle ha gjort, men nu… nu kom det närmare för varje dag. Återkommande gnagande lockande.

Hon visste precis till vem hon skulle gå.

Ödesdigert. Livsformande.”

Nej. Precis.

Det finns ingenting i det jag läser som känns som en start på livet. Som en början. Jag funderar på var dessa avsnitt kommer ifrån. Det måste ju nästan vara kvinnan i hans liv? Hon som Mats träffar på slutet? Jag vänder blad. Återigen kvinnans. Men ett annat papper och en annan penna denna gång.

”Flera år hade gått sen hon gjort sitt stora val. Många andra val hade hon också gjort. Tydligt ändå var det att det första valet hade mer än de andra varit avgörande. På något vis snävat in det som sedan följde. Hon kunde se när hon blickade tillbaka hur kjedjor av små val tagit henne till det öde hon nu hade. Från början hade hon överraskat insett hur livet hade förändrats till något mer hanterbart. Att det litet grann föll på plats. Som att hjärnan började fungera. Att kraven från samhället plötsligt gick att uppfylla. Att det amfetaminets hjälp fanns ork att upprätthålla vardagsrutinen.

Men det var klart. Någon solskenshistoria var det ändå inte. Inte någon lagom oskuldsfull historia om lyckad självmedicinering med en illegal drog. Allting var hopsnurrat och intrasslat. Det onda med det goda. Från det som varit ett restriktivt litet försök, ett noga kontrollerat experiment med tydligt avgränsade ramar hade saker sedan eskalerat till helt nya nivåer. Vilt experimenterande med okända substanser. Blandande av droger. Flera dagars intag utan sömn till dess verkligheten flöt ihop med drömmen följt av avtändning och dygnslånga perioder av sömn.

Från det som från början varit ett festande med positiva förtecken hade det allt mer övergått i något destruktivt. Människorna runt omkring henne hade allt mer varit trasiga, hårda och nedbrytna och nedbrytande. Våld. Svek. Lögner. Brutala övergrepp. Hon ville inte ha del av det. Men det var som att det inte fanns något val längre. Ville man ha det ena fick man nog ta det andra också. Gick inte plocka russinen ur kakan på det viset. Det var ett val som inte lät sig göras.

Och åren gick. Och sten las på sten. Och fler människor runt omkring henne försvann medan nya kom till. Fler och fler blev minnen som vittrade sönder. Bröts ner. Förvandlades. Förvreds och dog.

Till slut fanns det bara ett val kvar. Allt hade blivit aska runt om henne. Det som återstod var att fortsätta dö, en liten bit varje dag. Eller bryta upp och börja leva. Hur svårt det än skulle bli. Hur omöjligt det än tedde sig.

Hon valde livet. Och packade en väska och lämnade sin lägenhet för att aldrig mer åka tillbaka. Hon valde att starta om sig själv. En drogrehabilitering. Ett återstartsprogram. Och ett återvändande till tvångstankar och ångest som var del av hennes drogfria dag. Men ändå. En liten glimt av liv. Litet mer. Varje dag. Och livet var svårare än någonsin förut. Men det var ändå liv mer än det var död. 

Och hon började se nya saker. Att hon inte bara var oförmåga. Tvärtom. Hon insåg att hon hade en rakbladsblick som såg rakt igenom människors fasader med lätthet. Att hon hade en självklar intelligens som överträffade de flestas. Att somliga arbeten som av andra uppfattdes som svåra för henne var så lätta fyllde henne med förvåning. Hon förstod inte ens problemet. Datorn blev hennes vän. Det matematiska språket. Kodslingor i programmering. Oändligt stora berg av algoritmer och komplexa samband. Det var för henne en barnlek. Hon var en av de bästa av de bästa. Det var inte ens halvsvårt.

Mycket annat var dock svårt. Oändligt svårt.

Bara att komma sig för att gå till affären för att handla. Bara att våga ta upp telefonen för att ringa. Att ens tillnärmelsevis ana en konflikt mellan människor fick henne att fly. Att gå till tandläkaren. Ett omöjligt företag.

Ett utanförskap var hon.

Och den företeelse som de andra kallade vardagen. Det som andra kallade livet. Det var aldrig hennes liv. Det var aldrig hennes lott. Det fanns ytterst få runt omkring henne, om ens någon, som hon kunde kalla vän. Som kunde förstå henne alls. ”

————————————————————————

Du har läst kapitel 12.
För att läsa hela berättelsen i kronologisk ordning: klicka här

Gillade du vad du läste?
Hjälp mig bli läst av fler, använd ”dela” funktionerna nedan!
Tyckte och tänkte du nåt om det du läste?
Kommentera gärna!

Kapitel 11, andra dagar

Jag vänder blad och läser vidare.

”Nästa morgon vaknade jag håglös. trött. ointresserad. nedstämd över att hon vände sig mot mig ena dagen för att vända sig från mig andra dagen. Vad menade hon?

Om gårdagsmorgonen hade varit lätt var denna morgon tung. Den lyster som omgivit allting omkring mig hade slocknat och allting var nu istället grått. Från den fula osthyveln vid morgonmacken, med sprickor i handtaget, den gråa bänkskivan i köket där laminatet börjat spricka… till själva naturen runtomkring mig där jag cyklade till jobbet för ännu en dag i en ändlös räcka med dagar. Dagar som skulle ta mig från ingenstans till ingenstans. Utan någon känsla av att verkligen ha åstadkommit någonting. Dagar utan mening som när man tänker tillbaka på åren som gått bara blir en grå massa utan något speciellt att minnas. Utom då förstås en oväntat möte över en pizza, ett möte som förändrar livet. Till ett lika oväntat fullständigt ignorerande dagen därpå.

Men. Till jobbet tar man sig ändå. Vad ska man annars göra?

Man följer sin rutin. Denna dag totalt utan engagemang. Tittar fundersamt åt hållet där hennes kontor ligger. Men slår det ur tankarna.

Och dagarna går. En läggs till en annan utan att man speciellt mycket lägger märke till dem.

Men för att göra en lång historia kort så var det inte där det slutade. Tvärtom var det ändå en ny början. Den kvällen med pizzan och en människa som jag faktiskt fick kontakt med… Och dagen efteråt som… som stack en kniv i mig.

De dagarna följdes av andra dagar, men inte alla likadana.

En vecka eller så efteråt blev rollerna ombytta. Jag tog kaffet och vände mig om och hon stod där. Jag blev helt överrumplad. Det var som ett slag i magen. Hon tog andan ur mig. Och utan att säga ett ord gav hon mig en kram och gick därifrån. Och det var som förtrollningen återuppstod. Jag lämnade tid och rum.

Kaffet hade hunnit bli ljummet när jag så småningom återfann mig, stående vid en kaffeautomat och utan någonsomhelst förstålse för vad det var som pågick. Men det spelade ingen roll. Livet hade återvänt.

Och det kom fler dagar. Och det gick upp och det gick ner. Men vi knöt närmare band. Vi pratade ibland länge. På en nivå som jag inte visste att man kunde ha en konversation. Så djupt. Så personligt. Följt av andra dagar där knappt ens ögonen möttes.

Det blev aldrig någon förklaring. Jag visste inte ens hur jag skulle fråga. Kontakten ena dagen. Det naturliga självklara band som tycktes finnas mellan oss, som om vi vore själsfränder, födda för varandra. Följt av avståndet nästa dag. Icke kontakt. Icke vänskap. Frågan var formulerad tusen gånger på tusen olika sätt, men den kom aldrig ut över tungan.

Och tiden gick, och vi kom allt närmare varandra. Det uppstod en regelbundenhet. Och hon var fantastisk. Dagar då hennes ögon glittrade så att jag slutade andas. Stunder då jag kände att hon såg rakt in i djupet av mig. Gåtfullt leende.

Och naturligtvis. Och ändå fullständigt obegripligt. Vi möttes till slut som älskande. Som man och kvinna. Jag var inte längre herre över mig själv. Fullständigt upplyft och återskapad. Nedbruten. Förflyttad. I hennes makt. Och jag älskade varje stund av närvaro. Att ligga bredvid henne i sängen. Försiktigt låtande min näsa ta in hennes doft. Stunder då jag försiktigt lät värmen från min andedräkt anas i hennes öra. Hur jag kände hennes kropp lyftas mot mig i ett möte utan gräns.

Följt av andra dagar. Utan kontakt. Plågsam längtan. Transportväg till de enda dagar som numer hade någonsomhelst mening för mig.

Och ändå… Hennes totala makt över mig… Det tycktes det inte vara ensidigt, hon behövde mig lika mycket som jag behövde henne. 

Och jag var lycklig.

Och kanske borde jag ha låtit det stanna där.

Tillfreds med glimtar av himlen.”

…

Märkligt.

Hur kunde Mats, som jag en gång kände som rätt speciell, en enstöring och en fåording vara den person som nu skriver så innerligt till mig? Det är nästan så att jag inte tror det är samma människa. Men visst finns det där. Släktskapet mellan hans skrivna ord och minnet jag har av honom. Nu ser jag det. Men jag såg det aldrig då. Såg då aldrig djupet i honom. Hans längtan.

Och jag sitter och känner mig ödmjukt glad över att jag tagit mig tiden att göra en vansinnesresa för att hitta hans ord. Samtidigt som jag känner lätt oro över hans avslutande ord. Det känns som det ligger något mörkt framför mig.

————————————————————————

Du har läst kapitel 11.
För att läsa hela berättelsen i kronologisk ordning: klicka här

Gillade du vad du läste?
Hjälp mig bli läst av fler, använd ”dela” funktionerna nedan!
Tyckte och tänkte du nåt om det du läste?
Kommentera gärna!

Kapitel 10, en ny dag

Jag är inne i stugan. Utanför fönstret faller ett stilla regn. Jag är illa till mods. Mats historia har verkligen tagit mig någon annanstans. Fysiskt fick jag åka långt för att hitta den. Mentalt är jag också nu vitt berest. Han håller på att ta mig in i något jag inte är säker på att jag vill läsa. Har onda aningar. Vem är kvinnan? Vems är historien som är skriven som en tillbaka blick? Jag sitter på britsen och funderar. Jag känner med mina fingrar längs det råa träet jag sitter på. Stickorna som jag känner … De förankrar mig i nuet med sin vassa känsla. Tvingar mig att inte segla iväg. Men den ligger där vid sidan om mig. Boken. Jag vet att jag kommer att fortsätta läsa. Till dess den är slut. Har bara hunnit en bit ännu. Bara för att markera min självständighet låter jag den ligga. Ordnar med något att äta istället. Men märker hur jag tänker tillbaka på historien. Hur jag skyndar att plocka undan matrester. Och hur något i mig inte kan låta bli att skynda tillbaka till Mats och hans berättelse om livets början.

”Jag kunde inte minnas att en morgon någonsin varit så lätt. Inte på många år. Minnet av kvällen med henne. Jag vaknade glad. En för mig ovan känsla. Till att börja med svävade jag bara omkring i något som kanske ska beskrivas som lycka. Allt kring mig var så vackert. Tingen lyste med ett eget inre ljus. Min kantstötta kaffemugg. Min slitna jacka. Mina nycklar när jag låste dörren till lägenheten. Och min väg till jobbet. Fast allt eftersom jag cyklar fram balanserar jag om min sinnestämning. Lasten förskjuts. Den vila i en slags fridfullt glädjerus som burit mig byts allt mer i en nervös riktning framåt, en längtan efter att få mer. Hon. Hon är ju där. Jag får se henne igen. Jag ser bilder framför mig. Hur vi råkas vid kaffet. Hur hon ler. Hur vi pratar. Hur dagen dansar förbi. Hur vi nog nästan säkert pratar om att träffas igen?

Jag trampar allt fortare. Och jag lugnar mig åter igen. Kan inte komma till jobbet blöt i svett. Jag andas. Ser återigen tingen och verkligheten. Och ser förundrat hur allt tycks vila i ett nytt ljus där jag nu sakta låter cykeln glida fram.

Och jag kommer till jobbet. Och jag darrar lätt av förväntan. Jag törs inte leta upp henne direkt. Jag sitter och jobbar utan att koncentrera mig. Bestämmer mig efter ett tag för en ny kopp kaffe.

Och så. Det är som ljuden tystnar. Som om omvärlden svartnar och det ljus som blir kvar kommer från henne. Där hon står med ryggen mot mig. Jag väntar. Hon vänder sig om. Jag ler.

”Hej” säger jag glatt. ”Tack för senast!”

Ett tyst hej kommer tillbaka från henne när hon går förbi mig och lämnar mig kvar ensam vid kaffeautomaten.

Jag tar mitt kaffe och sätter mig vid min dator igen och fortsätter mitt arbete. Det blir ingen lunch. Jag sitter kvar oavbrutet till dess dagen tar slut. Jag låser just skärmen när datorn plingar till. Ett mail.

Jag låser upp.

Hon har skickat ett mail. Jag sitter länge utan att låta ögonen läsa innehållet. Det är kort ser jag. Mycket kort. Det är helt tomt. Bara en punkt.

Jag förstår ingenting.

Jag tänker en stund och skickar tillbaka ett frågetecken. Inget mer. Medan jag egentligen bara sitter där och funderar ser jag plötsligt hur hon går förbi min dörröppning på väg hem. Hon tittar ner i golvet och går bara förbi utan att säga något.

Jag borde ju ha blivit arg. Eller besviken eller sagt nåt. Typ vad är det nu då? Tappade du rösten? Men något i mig hindrar mig. Jag undrar. Anar. Går hemåt med cykeln bredvid mig och kan inte låta bli att tänka på henne och fundera. Jag kommer hem till en tom lägenhet som sällan verkat mer dyster för mig. Och ändå. Det är något i mig som inte riktigt dör. Någon liten bit av mig som inte låter hoppet dö. Jag lägger mig ner och somnar som en stock.”

Jag läser och är inte riktigt säker på hur jag reagerar. Jag borde också bli arg, varför beter hon sig som en idiot? Var det bara för att retas med honom? Men… Något i Mats egen ton håller mig tillbaka. Någonting hindrar mig från att låta domen falla. Jag fylls mer av nyfikenhet. Gåtfullt. Är detta kvinnan som fick hans liv att börja?

————————————————————————

Du har läst kapitel 10.
För att läsa hela berättelsen i kronologisk ordning: klicka här

Gillade du vad du läste?
Hjälp mig bli läst av fler, använd ”dela” funktionerna nedan!
Tyckte och tänkte du nåt om det du läste?
Kommentera gärna!